Varför är jag som jag är?

Varför kunde inte jag bli som henne?

Snygg, rolig och smart, med ett stort hus där hon bor med sina föräldrar.

Hon har dem bästa vännerna som hon har känt sen dagis, och en underbar pojkvän.

Men jag då?

Inget av vad hon är. 

Jag växte upp med missbrukande föräldrar.

Jag har flyttat till nya fosterfamiljer.

Mina vänner sviker mig.

Pojkvännen då? Nejdå. Den killen jag gillar ser mig inte ens.

Så jag fick nyss reda på att mina två bästa vänner var med vrandra utan mig igår. Vi hade planerat att göra nåt alla tre igår men tydligen så sket dem i mig. Känns ju bra. Jag har alltid varit lite untanför ibland när vi är tillsamans, men att dem skulle göra såhär, det trodde jag aldrig.

Anledningen att jag känner mig utanför är för att dem passar så bra tillsammans. Jag är annorlunda... 

Dem flesta tycker nog jag är lite konstig. Jag säger och gör fel saker hela tiden. Jag försöker vara rolig men det är som om ingen fattar min humor. 

Så jag har skapat en blogg. En anonym för att jag vill inte att nån ska veta vem jag är!

Här tänker jag nämligen skriva sanningen om mitt liv. Sånt som INGEN annan får veta. Jag bryr mig inte om statistiken, jag vill bra kunna skriva av mig nånstans. Om mina känslor. Om mitt liv.